- . t i d e n . l ä k e r . i n g a . s å r . -
jag tror inte ni förstår hur svårt det är att följa mina två senaste blogginlägg som snart är ett år gamla. Det är svårt att vara inne här för allt är så lämnat i sorg. Men det är väl just det, att sorgen aldrig lämnar en.
Tiden läker alla sår.
Det var någon som sa det till mig, när jag var mitt i sorgen. När jag stod i mitten av orkanen. Jag kom på det häromdagen. Där och då lät jag bara allt rinna av mig. Jag var så uppslukad av min sorg. Tiden läker inga sår.
Det finns ingenting att läka. Min mamma togs ifrån mig på ett hemskt och brutalt sätt. Har man aldrig sett vad en sjukdom kan göra med en människa, hur den kan bryta ner en, förgöra varje cell och det som gör just den människan till vem den är. Snälla, låt det då va.
Ett år har snart gått.
Jag kämpar varje dag. Det är en konstant kamp mellan sorg och glädje. Jag känner en sån glädje för det här barnet. Han är så efterlängtad och älskad. Det har han varit sen innan han ens fanns. Den glädjen och lyckan tar mycket plats i min vardag. Speciellt nu, bara dagar innan han är beräknad.
Men som en ovän, en fiende som bara vill ens värsta lurar också sorgen.
Hela tiden redo att göra sig påmind.
Jag förstår inte hur jag överlevde.
Det känns som jag blöder, som om jag håller på och dö varje gång jag minns vad som hänt. Som att jag drunknar. Och varje gång är jag lika förvånad att jag finns kvar. Hur kan inte detta som gör så ont döda mig?
Jag minns dig som en dröm.
Jag har gått till psykolog i ett år nu, trots det så känns det som min hjärna kämpar på övertid för att förstå. Är det som hänt verklighet eller är faktumet att jag haft ett liv med en mamma en fantasi? Hon känns som en fantasi. Det värsta är hur alla bevis försvinner. Min samtalshistorik, mina bilder, sms. Du hamnar längre och längre bak där.
Aldrig glömd, men ett minne. Hur kan du bara vara ett minne nu?
Jag saknar allt med dig. Dina kramar, din röst, ditt skratt och din närhet.
Allt det togs ifrån mig, redan innan du försvann.
Jag har hållit en stor del av min mammas död privat, för jag vet att det är vad hon hade velat. Fanns det en människa med högre integritet?
Men samtidigt har jag känt mig som ett barn som skriker för uppmärksamhet.
Jag vill att människor ska veta vad som hänt, förstå det traumat. Förstå vad jag varit med om och vad det gör med en människa. Förstå hur det bröt ner varje cell i min kropp och lämnade mig med mardrömmar och djup ångest.
Det är lätt att minnas i det huset.
Att komma hem till pappa väcker mycket känslor. På ett sätt är det som tiden stått still. Som att du kanske bara är bortrest eller på jobbet. Men sen går man in i biblioteket och ser minnesböcker och brev som skvallrar om verkligheten. Bilden på dig i hallen när man kommer in och texten pappa skrivit, de gör det också svårt att förneka.
När pappa och jag pratar om dig så börjar vi gråta. För då går det inte att förneka längre. För vi vet vad som hänt och hur det gick till.
Ja, ett år har snart gått.
Hur kan jag ha levt ett år utan dig? Hur kan du ha missat ett år? Det finns fortfarande så mycket saker jag tänker att du hade tyckt om att kolla på, göra, uppleva, äta. Jag tänker så ofta att jag ska skicka tips till dig. Tills jag kommer på. Du finns inte mer. Jag måste göra allt själv nu, uppleva allt själv. Leva för dig. Den värsta delen är att detta är bara det första året, av många som jag har kvar utan dig.
Så nej, tiden läker inga sår.
Vad ska den läka? Det kommer aldrig sluta göra ont. Men med tid kommer jag balansera det bättre. Vill jag tro och hoppas.
†
