I måndags dog min mamma. 

Det var väl en mening jag aldrig trodde jag skulle säga eller skriva.

Men nu måste jag det. 

När jag fick beskedet skrek jag rakt ut. Jag skrek och jag grät och jag kunde inte andas.

Jag bara föll ner på golvet och skrek efter dig. Jag bad dig att inte lämna mig. Att komma tillbaka.

Jag tog mig till sängenkanten för att be till Gud att få dig tillbaka. Men jag föll ner på golvet istället för knäna kunde inte bära mig. 

Sen satt jag så och tjuten gick över till något annat. Något stilla och tyst. Tårarna torkade upp och jag hamnade i en försjunken tomhet,

i ett vakuum. 

Någonstans där kom Josef hem. Apatiskt la jag mig bara ner på sovrumsgolvet och lät tomheten ta mig. Sen kom Cairo och la sig bredvid mig som om han frenetiskt försökte bota mig. Och så låg vid där bredvid varann och jag undrade om mamma såg oss nu. 

 

Sen pratade jag med pappa och insåg att mamma aldrig kommer tillbaka igen. 

Han förlorade en livspartner, en kärlek och en fru och jag förlorade min mamma, min trygghet och min bästa vän. 

 

Jag får så många tankar. 

 

Varför kan jag inte känna henne? 

Var tog du vägen? 

Väntade mormor och morfar? 

Får vi ses igen? 

 

Jag känner mig som fem år gammal. Vi hann ju inte med allt vi skulle. Jag hade så mycket mer att prata med dig om. Att fråga dig om. Jag fick inte tillräckligt många kramar och jag fick inte säga att jag älskar dig tillräckligt många gånger. 

 

Väntar du på mig när det är min tur?

 

Jag känner mig som fem år gammal för mitt hjärta är i bitar och den enda som kan trösta hittar jag ingenstans. 

 

Livet kommer aldrig mer bli detsamma och jag kommer spendera en livstid med att sakna dig. 

 Mitt försjunkna vakuum har bytts ut nu. Gråtattackerna har kommit tillbaka och jag vet inte hur jag ska sluta gråta. Ta tag i mig själv igen och orka leva.

Jag har varit i Uddevalla sen i tisdags. Vi har varit hos Fonus och ordnat allt med begravningen och med hennes annons. Den kommer ut imorgon och det kommer fortfarande kännas helt overkligt även om det står i tidningen. 

Jag spenderade flera minutrar i tisdags med att leta efter henne.

Hon finns överallt i huset men jag hittar henne ingenstans. 

Igår valde vi ut en gravplats men förnekelsen inom mig förstår inte varför. 

 

Jag känner mig som fem år gammal för det var inte såhär det skulle bli. 

 

Jag fick en gråttatack i bilen utanför Jysk idag. Det kommer liksom bara över mig. Lyssnade för första gången sen det hände på musik i bilen.

Njuter inte av musik längre. Lyssnade på en av sångerna som mamma valt till sin begravning påväg till psykologen igår och fick en gråttatack mitt i stan. Men min psykolog sa att det var fullt normalt så det är väl bara att vänja sig. 

Jag känner mig som fem år gammal för jag behöver min mamma. 

---

 

Jag vet inte varför jag skriver det här egentligen. Det är mitt sätt att bearbeta sorgen tror jag. Och ge andra en förklaring till varför jag inte skriver här eller lägger upp något på youtube. Varför jag inte är som vanligt. Varför jag kanske upplevs som lite off? Jag vet inte, jag brukar gömma mitt mående ganska bra, men utifall. 

 

Men jag vill bara säga att jag är förstörd och jag mår inte bra. Jag vet inte när jag gör det igen. Jag uppdaterar när jag orkar helt enkelt. 

Sen vill jag säga tack till alla som hört av sig och som dagligen visar kärlek, ni är fantastiska! 

Men jag ber också om tid att bearbeta detta och jag hör av mig i den mån jag orkar. 

†