Jag tror många känner likadant men inte riktigt skulle sätta fingret på varför.

Det faktumet att man som människa är väldigt komplicerad.

Jag vet att jag är det i alla fall och det finns mycket som ligger till grund för det.

Men något som jag kom på häromdagen var att jag har valt det mycket själv. Jag har känt mig trygg bakom mina komplicerade murar och när någon försöker att komma innanför dem får jag panik. Och panik är inte en trevlig känsla att känna, någon som känner annorlunda? Trodde inte det. Så jag bygger ännu högre murar och väntar ut personen. Någon gång måste de ju tröttna! Vilket det självklart gör. Vilket är otroligt synd för jag tror jag missat många diamanter av den anledningen. Men vad gör man? Jag vet inte. Men nu vet jag i alla fall om det. För även om det låter som något man borde veta så tror jag människor är otroligt närsynta, i alla fall jag.

Samtidigt kan jag skratta. Herregud vilket pokerface jag måste ha! Bakom allt kaos, plusen som stiger till tusen och ett hjärta som bankar så hårt och högt att jag tror jag ska explodera så ser jag cool lugn ut!

Men jag vill också påpeka att jag är väldigt.. njaa naiv? Något i den stilen. Jag tror att människor ska berätta att de vill lära känna mig, på ett annat plan än just kompis- planet. Jag är ju inte den som går runt och tror att människor vill något annat än att kanske vilja vara min vän. Vilket har varit roliga historier i det förflutna.

Men jag får väl ha det som mitt 2014års nyårslöfte? Haha nää det kommer nog aldrig vara jag.

 

Det jag ville skriva med det här inlägget är att allt kanske inte alltid är som det ser ut och ja man lär känna sig själv mer efter varje dag som går. x