Idag har jag tänkt en del på rädslor. Snart fyller jag 22 år och jag är fortfarande rädd för rätt mycket. Även om det är väldigt olika storlek på mina rädslor... Liksom dom små: att bli skrämd, sprutor och clowner. Det är såna jag klarar rätt bra. Förutom den gången när jag slog en doktor som skulle ge mig en spruta... 

Men dom stora: kärlek, spindlar, åldras, saknad, ja det är svårare där. 

Jag skulle vilja leva orädd men jag tror inte det går. Och skulle jag vara jag om jag inte var rädd för något? Liksom har inte mina rädslor hjälpt till att forma min personlighet? Vill jag verkligen förlora dom då? 

Jag har även tänkt på mig själv. Vilket låter rätt kul eftersom jag är jag. Men idag tänkte jag på det faktumet att jag inte är som andra... Jag har fått hört det ibland men det var inte förens nyligen det skönk in.

Hela mitt liv har jag kämpat för att passa in. Även om min hudfärg självklart varit ett handikapp med just det...

 Jag har aldrig velat sticka ut. Men hela jag gör det. Både insidemässigt och utseendemässigt. Jag är ärlig, jag säger vad jag tycker och jag vill inte ha fantasier utan raka puckar av andra. Jag gillar inte kärleksfilmer eller att snacka sport. 

Jag kommer aldrig vara tjejen som käkar en sallad eller personen som slår världsrekord i antalet pinnar i näsan eller nåt annat dumt. Jag vill inte ha en prins på en vit springare, jag vill inte ha blommor och en solnedgång. Jag vill bara ha någon som vill vara med mig och som delar min humor. 

Jag är realist ut i fingertopparna och jag är väl aningen konstig kanske. Rätt rolig är jag väl också och en förhoppningsvis en bra vän. Men visst, snälla- fina- rara- söta- tjejen med blå ögon och blont hår kommer jag aldrig bli. Hate it or love it. 

Jag är inte som andra... 

Och det är okej. Det är faktiskt ingen dålig sak, synd bara att det tog mig 22 år att inse det.