Jag hade min uppkörning tisdagen den 8:e september 13.00. Jag hade haft en körlektion innan och Stig sa att jag kunde detta, föräldrarna sa att jag kunde detta, kompisarna försökte peppa men JAG trodde inte det. Det är svårt att förklara men jag kände mig inte säker någonstans. Så jag åkte till uppkörningen med en knasig känsla i magen och det gick åt helvete. Jag gjorde småfel och större fel. Fick inte i rätt växlar, fick kärringstopp osv.

Problem jag inte varit med om på väldigt länge. Så jag blev såklart inte godkänd.

Känslan av att ha misslyckats försvann rätt snabbt kan jag säga, för mig blev det snarare ilska som tog överhand. Jag blev riktigt arg för jag visste att jag kunde köra, visste att jag inte brukade göra dem felen och arg för att jag inte trott på mig själv.

 

Påväg från uppkörningen kände jag dock besvikelse. Jag kände att jag svikit Stig, svikit mina föräldrar och svikit mig själv. Att ha svikit min mamma var värst. För det kändes som jag bara slösade pengar och det var nog jobbigast. Men efter att ha pratat med båda mina föräldrar, som bara stöttade mig och berömde mig för att jag bokat en andra uppkörning så snabbt igen, så kändes det bra. Eller inte bra, men jag blev som sagt, arg.

 

Väl tillbaka i en ouppackad lägenhet i Borås och med skola som jag helt skitit i så blev det jobbigt igen. "Helt plötsligt" hade jag en hemtenta som skulle in och skolarbete som behövde uppmärksamhet samtidigt som jag inte ens hade en lägenhet som var fullt funktionell. Allt blev svårt helt enkelt. 

Men jag tog tag i skolan, skrev en hemtenta på 3 dagar, köpte kurslitteratur och försökte fokusera 100% på skolan, på sånt som jag kunde påverka just då.

 

Min andra uppkörning blev tisdagen den 15 september 15.30. Alltså en vecka precis efter min första.

Den här gången åkte jag upp super tidigt samma dag. Tog bussen från Borås till Göteborg 6.00 och var framme med tåg i Säffle kl.9.00.

 

Stig och jag tog 2 körlektioner innan uppkörningen där den ena gick sämre och den andra gick bättre men jag kände mig lugnare, något Stig också kände. Jag var mer kontaktbar och mer mig själv.

 

Så vi åkte till trafikverket och jag vet att jag hoppades att jag skulle få samma lärare igen, bara för att få visa honom att jag faktiskt inte var helt dum i huvudet utan faktiskt kunde köra!

Men jag fick en kvinna som heter Anneli, som var jätte snäll.

 

Och så satte vi oss i bilen och jag körde iväg. Konstigt nog minns jag inte allt vi gjorde men det var det vanliga, landsväg, stadskörning, parkering, backa runt hörn osv.

Men det gick bra och väl tillbaka på parkeringen utanför trafikverket så kände jag att jag gjort några småfel och jag kände att jag troligen inte klarat det. Jag hade gjort något fel, men jag hade varit nära och jag var faktiskt riktigt stolt över mig själv.

 

Och så kom det.. "Idag var körningen godkänd" Och jag började gråta!

All stress som hängt över mig under den senaste månaden bara släppte. Och jag grät och grät och grät.

Sen fick jag ringa mamma och då grät jag ännu mer men det var den bästa känslan jag någonsin upplevt. Känslan av att ha klarat det. Det går inte att beskriva men det känns fortfarande fantastiskt och häftigt!

 

Nu vill jag bara ha det där lilla kortet också.

Och min bil♥

---

Men för dig som kanske funderar på att ta en intensivutbildning:

 

• Gör det om du har plugghuvud. För det är väldigt intensivt med teorin och det handlar ju faktiskt om djupinlärning och inte bara att kunna allt tills kunskapsprovet är gjort.

• Bäst är det nog att du kört en del hemma, även om jag klarade det utan att ha kört något innan.
• Intensivutbildningar passar perfekt för dig som inte har tid att ta körkort under en längre tid.