Matteus 28:20♥

Okej,
här kommer första ämnet. Ett ämne som känns rätt tabu nu för tiden och som oftast mottags med olika reaktioner. Vilket det troligen kommer göra här med. Det blir så med laddade ämnen. Men jag ger det ett försök, så here we go.

 

Först och främst vill jag börja med att skriva att jag ser skillnad på att vara kristen och troende. Jag anser att man kan vara kristen, alltså känna att religionen kristendomen är den religion man tycker sig tillhöra. Kanske för att man är döpt, konfirmerad eller anser att  just för att Sverige till stor del är ett kristet land så tillhör man den religionen.

Jag har stött på en del människor som säger att de är kristna men de är inte troende.

De har blivit döpa och konfirmerade men de tror inte på någon högre makt eller utövar religionen speciellt mycket.

 

Så vad är jag då? Jag anser mig vara både kristen och troende.

Nu kommer kanske massa tvivel. Liksom tror du det sitter en gråhårig man på ett moln som bestämmer allt?
osv. Nej det tror jag inte.

Jag skulle vilja kalla mig själv för lite av en plockgodis-troende. Jag tror på vissa delar som kristendomen säger men vissa saker köper jag inte alls.

Jag har tillexempel läst bibeln. Men jag har väldigt svårt att tro på allt som står i den. För det är inte Gud som skrivit bibeln utan människan och människan tror jag inte på alls.

 

För mig, handlar det om att aldrig känna mig ensam. Varning för flummighet för er som är hardcore ateister.

Jag känner ett lugn genom min tro som gör att jag har klarat mig igenom livets svårigheter. Vilka då tänker ni kanske? Först och främst att genomgå att ha blivit adopterad. Det är en stor del av mig som alltid kommer få vara blank. Just för att man har en stor bit av sig själv som man aldrig kommer få riktigt svar kring (oavsett om jag hade träffat mina biologiska föräldrar eller inte).

Sedan har min resa efter det att jag kom till Sverige också varit tidvis svår.

Men genom min tro har jag alltid känt att jag klarar av allt.

Jag har väl på ett sätt känt att det finns en plan för mig, vilket ger mig en enorm ro. Den ger mig även frid att inte oroa mig för döden. Jag tror på att det finns något efter döden, vad kan jag inte säga.

Men paradiset hade väl varit fint? :)

 

Men jag går inte i kyrkan varje söndag eller ber varje kväll. Jag ber ibland. Då knäpper jag mina händer och ber till Gud. Om vad är väldigt olika. Kan be för mina vänner, min familj, de som flyr från krig och mig själv. För att nämna några exempel.

 

Jag tycker att tro är en väldigt fin sak. Jag blir alltid glad när jag möter människor med sin egna tro. Det är häftigt att fast det är 2016 kan man ändå låta sig tro på något som inte går att bevisa eller som är logiskt.

Sen ska jag vara ärlig och säga att jag inte alltid trott. Kristen har jag varit så länge jag bott i Sverige. Men att börja tro gjorde jag först när jag var 14 år. Efter jag åkte på konfirmationsläger. 

 

Så vad betyder detta i vardagen då? Jag märker inte av min tro direkt i det vardagliga livet. Det ligger mer som en filt om mig och finns där när jag behöver den. Det är troligen varför majoriteten som får höra att jag är troende blir förvånade. Men jag anser mer att ens tro är något personligt och ingen behöver försvara eller förklara den om de inte vill.