Detta är min växt Amarillo. Han är en Amaryllis som jag haft sen julen 2014. När jag jobbade på Gekås så fick vi ibland ta gratis produker som av någon anledning inte kunde säljas. Amarillo var en sån. Han stod ensam kvar på en hylla vid personalingången och om jag inte hade tagit honom så hade han nog troligen hamnat i soporna rätt fort. 

Jag vet inte varför men enda sen jag var liten har jag alltid haft väldigt svårt för att släppa saker jag sett. Om jag tar upp ett gosedjur i en affär så kan jag inte lägga tillbaka den igen för jag tror den har känslor och blir ledsen att jag inte valde den. Likadant var det med växten. Kanske låter hel knasigt men sån är jag. Jag bryr mig mycket om saker som andra inte kanske tänker på.

Jag har en annan växt som heter Toby. Vad han är för växt vet jag inte. Jag tog honom när jag bodde i Varberg av en korridorskompis som annars skulle slängt honom. Det har varit Toby och Amarillo som varit mina enda riktiga växter sen i alla fall 10 år tillbaka eftersom jag alltid innan hatat att ha levande saker att ta hand om. Speciellt växter. Att döda en växt har känts så himla jobbigt för mig och därför har jag omgett mig av plastväxter istället. 

 

Jag har försökt att alltid ta hand om mina växter och har väl gjort ett rätt bra jobb då de är omkring tre år gamla. men den senaste tiden har varit jobbig. Det har hänt lite för mycket saker på väldigt kort tid och mina växter har kanske blivit lite bortglömda. Jag har sett hur bladen gulnat på Toby och Amarillo har bara varit genomdöd och inte fått några nya blad alls. 

 

 

Som jag skrev innan har senaste tiden varit svår och Amarillo har varit lika "död" som innan och jag har flera gånger tänkt att jag nog får kasta ut honom. Speciellt nu med flytten och allt. Varför ta med en död blomma dit liksom.. Men så i förrgår så började något titta fram. Kan inte beskriva hur glad jag blev att han lever!

 

Vet inte vad jag ville ha sagt med denna texten. Eller joo, ge aldrig upp!

Även när något verkar dött så kan det finnas liv. ♥