Jag tycker det är facinerande hur annorlunda allting kan vara trots att inte något ändrats. Huset jag vuxit upp i från det att jag var tolv år gammal ser exakt likadant ut även om inredningen har ändrats under åren. Trots det känns det som helt ny mark att gå på nu när du är borta.

Det är så svårt att förklara hur tomt det är nu. Hur kan du inte vara här och vänta på mig när jag kommer hem längre? Jag tror jag letade igenom hela huset efter dig. Det tog 30 minuter innan jag förstod att du verkligen var borta.Vart tog du vägen? Samtidigt var alla spår av dig borta. Det var som du aldrig funnits. Som en dröm. De där femton åren, var du där hela tiden? När du kom in i mitt liv så var jag liten, ensam och rädd. Jag önska jag kunde säga att jag inte kände så längre men det vore en lögn.

Allt med dig är verkligen borta nu. Du kommer aldrig komma tillbaka och det gör ont.

Samtidigt skrattar jag, ler och tycker livet är helt okej nice just nu. Det känns fel att känna så ibland. Samtidigt måste jag leva för dig också nu. Den nygjorda tatueringen som prytt min kropp i 40 minuter tar en del av smärtan. Ditt märke kommer en solig dag i juni permanent finnas på mig. Det kommer göra ont men inget i jämförelse med att inte få krama och pussa på dig en sista gång.

Skulle kunna skriva tusentals ord om hur saknad du är och hur mycket jag älskar dig men två texter känns nog här. Detta är det sista jag kommer dela med mig av om saknad efter Platon.

. . . och i ljuset ska jag förevigt finna dig igen♥