Du har funnits i mitt liv sen jag var knappt tio år gammal. I över 9 år hade jag alltid dig att komma hem till, att gosa med och älska varje dag. Sen kom vuxenlivet, flyttar hit och dit och ett liv ifrån dig. Men min kärlek växte för varje dag. Ingen kunde rubba den kärlek jag kände för dig. Människor ifrågasatte och dömde, det var ju bara en katt. Men för mig var du aldrig bara en katt. För mig var du den finaste jag visste, det bästa jag hade och den jag älskade allra mest.

Gu vad vi älskade varandra du och jag.

Den tomheten jag känner nu har jag aldrig känt innan och det känns som tusen knivar skär upp mig långsamt inifrån. I över 15 år har du väntat på mig när jag kommer hem. Hur kan du inte vara där när jag kommer hem nu. Hur kan du inte ligga hos mig när jag sover eller kolla på mig med dina stora gula ögon. Det gör så ont att veta att du inte finns i mitt liv mer. Att du är borta och aldrig kommer tillbaka.

Ingen har någonsin betytt så mycket för mig som du har och ingen kommer någonsin göra det heller. Tacksam är inget ord jag använder mycket, men jag är så tacksam över att jag fick ha dig i mitt liv. Du berikade mitt liv på alla sätt som det bara gick. Du fanns alltid där, älskade mig villkorslöst och gav mig förtroende fast världen inte varit dig snäll.

En väldigt stor del av mig dog idag, den dog med dig. Men jag vet att du varje dag är med mig och jag kommer aldrig glömma dig. Varje dag finns du inristad på min arm och varje dag lever du vidare i mitt hjärta.

Älskade Platon fan va jag älskar dig, alla dagar till tidens ände.