Jag hade verkligen lovat mig själv att inte skriva om detta och lämna det utanför bloggen. För det är så jobbigt och så tungt och jag vill helst inte att människor ska veta för mycket intima saker om mig. 

 

Så började jag på ett inlägg som aldrig blev publicerat en solig dag i maj. Men sorgen tog verkligen över och jag bara behövde få någonstans att skriva av mig efter hans död så valde att publicera två inlägg... Jag tror inte att man riktigt begriper konceptet av döden om man inte förlorat någon som stod en väldigt nära. Jag gjorde i alla fall inte det innan. Visst hade människor i min närhet dött men inget som verkligen tog så hårt som när han försvann. 

 

Någonstans i all sorg förträngde jag jag väl alla känslor också och på ett sätt gör jag väl det fortfarande för det är egentligen endast när jag är hemma som det verkligen slår en i magen. Det är som att hjärnan jobbar för att förstå om han har funnits eller om alla minnen bara är inbillade. Det är ganska obehagligt hur inbillningen om att han inte är borta gör sig påmind. Jag kan sitta och tro mig se honom i periferin. Höra honom komma upp för trappan eller tänka att han sitter i ett av de stora fönstrena. Han är inte där, han är ingenstans. När ska jag förstå det?

 

Inte idag i alla fall. Idag gjorde jag precis så. Trodde mig höra och se honom överallt. Tänkte att han verkligen väntade på mig när jag kom hem. 

 

Så länge han har det bättre så gör det inget att mitt liv föralltid kommer vara mycket sämre utan honom. 

 

Wellwell, 

påtal om helt andra saker. Snart åker jag utomlands. Längtar som en galning till varmare dagar och sol! Innan dess är det typ femtonhundra andra saker som ska göras. Skolan är i alla fall så gott som klar. Skönt! 

 

Något som får följa med på resan är helt klart min nya tjocktröja. Ä L S K A R den ! Gul är ju min favoritfärg och just den här nyansen av grön är också sjukt snyggt så tiopoängare. Inköp på vintage shop. 

 

Nu ska jag däremot äta och sen blir det sängen. Trött tjej här. Puss på er X