t v å . m å n a d e r . m e d . h a n
Tror ni att det var vad livet hade planerat? Nä.
Jag tror att man måste uppleva riktig kärlek för att kunna förstå hur saker bara kan falla på plats och hur självklart allting kan vara. Det är som att det finns en planerad kärlek, där man känner att man är redo, vet att man vill ha något
seriöst och där man gör rum för den.
Sen så finns det kärleken som helt plötsligt står där, mitt framför en och lovar att finnas där resten av ens liv och den typen av kärlek som man vet är påriktig eftersom det känns i hela kroppen. Den som gör en livrädd för att man inte var beredd.
Jag var inte beredd. Jag var inte redo. Men när han stod där så visste jag att jag hittat min andra hälft.
Jag ska inte säga att jag inte var livrädd. Att jag inte försökte springa eller var jobbig. Det var jag. Min rädsla för att det skulle sluta som tidigare höll mig tillbaka. Men någonstans så lät jag hjärtat bestämma och det är jag glad för.
Sen två månader tillbaka får jag leva med världens finaste människa. Han får mig att känna trygghet som jag aldrig känt innan. Det finns inga varningssignaler. Han får mig att känna mig älskad, för precis den jag är. Jag har aldrig behövt
känna att jag behöver ändra mig. Inte ens lite. Han finns alltid där och får mig att våga.
Med honom vill jag göra allt som jag inte velat innan. Med honom vill jag spendera mitt liv och med honom vill jag stanna hos, alltid.
Tänkte bara berätta det, utifall någon undrade om jag var kär och levde på ett rosa moln. Isåfall är svaret: ja!
Kommentarer
Trackback
