- . I . m i n a . d r ö m m a r . . . -
Jag önskar att jag om nätterna drömde om dig.
Att du höll dig levande genom mina drömmar. Att jag fick höra din röst igen eller värma mig i en av dina kramar. Att vi där skulle prata som vi gjorde.
Att du där aldrig lämnade mig.
Jag önskar det trots att jag vet att jag varje morgon hade vaknat upp hjärtkrossad när jag insåg att det bara var en dröm och att du fortfarande var borta.
Men i mina drömmar hade du fortfarande levt kvar.
Idag har det gått tre veckor. Tre veckor sen jag skrek rakt ut i smärta och föll ner på golvet utan att kunna ställa mig upp igen.
Tre veckor av den livstid som är kvar utan dig.
Tiden har spenderats med att gråta, sakna och sakta försöka förstå vad det är som har hänt och vad det betyder för framtiden.
Men det är svårt.
Hjärnan är komplex och spelar mig spratt varje dag. Jag känner ofta skuld över att jag glömmer att du är borta och varje gång jag minns så krossas mitt hjärta igen.
Kroppen har förstått i alla fall, den sa stopp efter en vecka.
Då visste jag att jag inte kunde fokusera på någonting annat än sorgen. Läkaren sjukskrev mig för depression och ångest. Och både han och min psykolog tyckte inte att jag skulle arbeta.
Inte jag heller, där under all min förnekelse.
Jag lever mitt liv i förnekelse. Varje dag tänker jag att: ”jag ska ringa mamma”, ”jag ska fråga mamma”, ”mamma lär veta”...
men det byts snabbt ut mot verkligheten att jag inte har någon mamma mer. Att allt det vi hade framför oss aldrig kommer bli av.
Jag känner mig snuvad på en framtid som aldrig kommer bli av.
Begravningen närmar sig nu, dagen då jag måste säga hejdå. På riktigt. Då förnekelsen måste få ett slut. Jag välkomnar inte den dagen.
Jag vill bara leva i en värld med dig i den.
I mina drömmar hade vi kramats och pratat och glömt allt vad cancer och död var. Jag hade hållit din hand och aldrig släppt taget.
Vi hade varit tillsammans precis som du ville.
Men jag kan inte leva i drömmar och du kan inte komma tillbaka.
†
