- . e t t . å r . t i l l . -
Det gör så galet ont. Det är verkligen som att hjärtat skriker.
Det är inte som hjärtesorg, då skriker hjärtat för att påminna oss om att vi lever.
Mitt hjärta skriker ett bottenlöst skrik.
Ett skrik som skär in i själen och som skriker för att: h o n ä r d ö d.
Jag skulle kunna skriva tusentals sidor fulla med beskrivningar om hur det känns. Hur det känns att varje dag, flera gånger om dagen känna kalla kårar genom kroppen och paniken när hjärnan flashar tillbaka till den dagen eller dagen jag var tvungen och säga hejdå.
Smärtan är lurig, riktigt lurig. Den lyckas få en att återuppleva allt till punkt och prickar. Något kärlek eller lycka aldrig lyckats med.
Jag skulle som sagt kunna skriva sidor, men något jag fastnar i, verkligen fastnar i, är hur man kan glömma.
Det var det första jag tänkte på varje gång jag vaknade på morgonen och allt jag tänkte på innan jag somnade i flera månader. Men nu kommer jag på mig själv med att kunna gå timmar utan att tänka på det. Men då kommer skulden, hur kan man glömma något sånt, hur?
Den delen är nästan som en dröm, där finns inte sanningen och allt är som det ska. Men sen så blir jag påmind och då sköljer allt över mig igen och hjärtat börjar sin skrikande sång och jag faller till golvet för det gör så ont. Det gör så ont så jag kan inte andas.
Det är som att plågas. Som att drunkna om och om igen. Men det funkar att förneka det, gå in i min dröm igen och låta mig luras till en ny sanning. Typ som när jag drömmer och hon är där.
När vi pratar som vanligt och vi kramas och vi skrattar eller bråkar.
Men hon är som smått genomskinlig i mina drömmar nu. Jag vet alltid att jag drömmer för det är som att drömmen skaver.
Som att hon inte hör hemma där.
Det är tortyr att glömma. För när jag glömmer så hinner jag tänka så många tankar och det kommer göra uppvaknandet så mycket mer smärtsamt.
"Den här serien skulle mamma gilla", "Jag ska fråga mamma", "Mormor"
Jag hittade mejlet när jag rensade ut min jobbdator innan jag slutade på Pulsen. Jag hade helt glömt att jag skrivit det. Jag vet att det fanns fler. Som ett där jag fick skriva och säga att jag inte kunde jobba en dag för jag var tvungen och åka upp och säga hejdå till min mamma innan det var försent. Men det mejlet kunde jag inte läsa igen.
Jag vet inte varför jag sparade detta mejlet. Men någonstans ger det mig tröst. Som ett bevis för att jag faktiskt har gått igenom det. Att jag går igenom det. Den påminner mig om att det är sant.
Man säger att hoppet är det sista som lämnar kroppen, när ska mitt hopp ta slut? Eller när ska förnekelsen släppa? Jag vet ju, men det känns så bisarrt.
Så sjukt och galet. Men ytterligare ett år har gått och jag påminns varje dag. Häromdagen påminde Snapchat mig för "Kontakten mamma har precis blivit medlem" och då slog det mig, hennes nummer tillhör någon annan nu och allt jag har kvar är vår konversation.
Hon är grön på linkedin men jag kommer aldrig få ett meddelande igen och jag upprepar flera gånger om dagen hennes röst i mitt huvud för att inte glömma hur hon lät. För det är allt jag har kvar, minnena.
Kommentarer
Trackback
